En plan för en värld utan grymhet

Omprogrammering av rovdjur

"Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem."
Jesaja 11:6

"Den totala mängden lidande i världen per år överstiger all mänsklig fattningsförmåga. Under den minut det tar mig att författa denna mening äts tusentals djur upp levande, många andra flyr för sina liv, kvidande av fruktan, andra förtärs långsamt inifrån av parasiter, tusentals individer av alla slag dör av svält, törst och sjukdom. Det måste så vara."
Richard Dawkins
Livets Flod (1995) (Bokens engelska titel: River Out of Eden)

Problemet med predation

En biosfär utan lidande är tekniskt möjlig att åstadkomma. I princip kan vetenskapen leverera en värld utan grymhet, en värld som saknar den molekylära signaturen för obehagliga upplevelser. En levande värld kan understödja mer än bara mänskligt liv baserat på genetiskt förprogrammerade grader av mänskligt välbefinnande. Drivet till fulländning innebär det abolitionistiska projektet en ombyggnad av ekosystemet, preventivmedel, marina nanorobotar, revidering av ryggradsdjurens genom och utnyttjande av den exponentiella tillväxten av dataresurser för att hantera ett globalt empatiskt ekosystem. Ytterst är det en etisk fråga huruvida vi som intelligenta moraliska agenter ska välja att skapa en sådan värld, eller om vi istället ska falla till föga för vår naturliga böjelse att låta status quo bestå och upprätthålla lidandets biologi på obestämd tid.

Denna till synes utopiska vision är inte resultatet av någon exotisk ny teori. Det abolitionistiska projektet är en ganska given konsekvens av tillämpandet av klassisk utilitaristisk etik och avancerad bioteknik. Mer kontroversiellt är det abolitionistiska projektet ett vetenskapligt uttryck för vad Gautama Buddha strävade efter för cirka 2500 år sedan: "Må allt som har liv befrias från lidande". Låt oss preliminärt anta att, allt annat lika, en värld utan grymhet är etiskt önskvärd, det vill säga att det idealiska vore om det inte fanns någon [ofrivillig] fysisk eller psykisk smärta. I takt med att vår teknologi mognar är en del svåra val etiskt oundvikliga om denna ädla önskan någonsin ska omsättas i handling.

För det första innebär en värld utan grymhet en övergång till global veganism. Realistiskt sett kommer global veganism inte att komma till stånd enbart eller ens huvudsakligen via moralisk övertalning inom en rimlig tidsram. En sådan betydelsefull övergång kan ske först efter tillkomsten av massproducerat, genetiskt modifierat artificiellt kött ("Krea") som är minst lika billigt, välsmakande och hälsosamt som kött från slaktade djur som växt upp på djuruppfödningsfabriker - medan moraliska argument spelar en blygsam stöttande roll. Säkerligen finns en "usch-faktor" som måste övervinnas. Men när läckra köttprodukter odlade utan grymhet blir kommersiellt tillgängliga, borde "usch-faktorn" faktiskt gynna odlat kött - eftersom kött från djuruppfödningsfabriker inte bara är moraliskt äckligt utan också fysiskt äckligt.

Emellertid är denna övergång inte tillräcklig. Också det hypotetiska världsomspännande införandet av en kost fri från grymhet lämnar en enorm källa till lidande orörd. Här ska vi utforska en av de knivigaste frågorna: framtiden för vad biologer kallar "sanna" rovdjur. Ty abolitionismprojektet verkar strida mot en av våra grundläggande samtida värderingar. Behovet av att bevara arter är så självklart att en explicit normativ vetenskaplig underdisciplin, naturvårdsbiologi, finns för att främja det. I modern tid betraktas utrotningen av en art oftast som en tragedi, särskilt om denna art är ett framstående ryggradsdjur snarare än en obskyr skalbagge. Men om vi på allvar vill ha en värld utan lidande, hur många nu existerande darwinska livsformer kan då bevaras i sin nuvarande skepnad? Vad bör det slutliga ödet vara för arter med sådan ikonstatus som de stora rovdjuren åtnjuter? Visserligen är bara en minoritet av jordens arter köttätande rovdjur: termodynamikens grundläggande lagar innebär att varje "energiutbyte" mellan en trofinivå och en annan medför en betydande förlust. Över hälften av jordens omkring 50 000 arter av ryggradsdjur är vegetarianer. Men bland minoriteten av köttätande arter återfinns några av de mest kända varelserna på planeten. Ska dessa seriemördare tillåtas fortsätta jaga andra levande varelser, potentiellt utan ände?

En del former av utrotning applåderas nästan enhälligt i dagsläget. Således beklagar sig ingen över utrotningen av smittkoppsvirus i naturen, även om kontroverser fortfarande råder beträffande huruvida de sista två patogena exemplaren av variola i mänskligt förvar bör förstöras. Viruset kan återskapas från början om det behövs. Tekniskt sett är virus inte levande, eftersom de inte kan föröka sig självständigt. Ändå kommer den välkomnande inställningen att utvidgas till utrotning av spridda bakteriella patogener som orsakar sjukdomar hos människan om vi kan planera utrotning av dessa lika effektivt som de två varianter av variola som orsakar smittkoppor. På samma sätt skulle utrotandet av de fem typer av urdjursparasiter av släktet plasmodium som orsakar malaria nästan enhälligt applåderas; ett mänskligt barn dör i malaria i genomsnitt var tolfte sekund. Protozoer har noll medvetande eller minimalt medvetande, beroende på vilken teori om medvetandet man utgår från. Hursomhelst är det ingen mening eller minimal mening att tala bokstavligen om plasmodiernas "intressen". Endast bildligt talat har plasmodier intressen. De är betydelsefulla endast i den mån deras existens påverkar kännande varelsers välfärd. Vår vördnad för livets mångfald har sina gränser. Mer komplicerade än plasmodier är parasitära maskar, gräshoppor eller kackerlackor, som nästan säkert har åtminstone ett begränsat medvetande. Ändå är detta medvetande fortfarande jämförelsevis svagt jämfört med ryggradsdjurs. Kackerlackor har decentraliserade nervsystem. Följaktligen saknar de förmodligen ett enhetligt erfarenhetsfält. Detta innebär inte att kackerlackor någonsin bör skadas godtyckligt. Kanske upplever deras integrerade nervganglier i vissa segment kraftiga smärtor; kackerlackor behåller rudimentära inlärningsfärdigheter och överlever i upp till en vecka utan huvud. Men om världens 4000 arter av kackerlacka inte längre fanns bevarade förutom i en handfull terrarier, skulle deras frånvaro i det vilda inte innebära någon stor förlust enligt någon rimlig lycka- och lidandeberäkning. Det skulle inte heller utrotandet av gräshoppssvärmar. En svärm om 50 miljarder gräshoppor kan i teorin äta 100 000 ton livsmedel per dag. Omkring 20% av de livsmedel som odlas för mänsklig konsumtion äts upp av växtätande insekter. En sant utopisk framtida värld skulle inte ens innehålla minimala hungerkval hos insekter, och dess dataresurser skulle detaljstyra välbefinnandet hos de mest obetydliga leddjur - inklusive jordens uppskattningsvis 10 triljoner (1018) insekter. Under tiden måste vi prioritera. Enligt en neo-buddhistisk eller utilitaristisk etik är kriteriet för värde och moralisk status graden av medvetenhet. I en darwinsk värld är en del varelser för sin välfärd beroende av att skada andra. Initialt är alltså obehagliga kompromisser oundvikliga när vi frigör oss från de ursprungliga darwinska livsvillkoren. Forskningen måste inriktas på hur övergångsperiodens obehag kan minimeras.

Mer kontroversiellt än fallet med bandmask, kackerlackor eller gräshoppor vore omprogrammerandet eller avvecklandet av ormar och krokodiler. Ormar och krokodiler orsakar otaliga fruktansvärda dödsfall i världen varje dag. De är också en del av vårt välbekanta konceptuella landskap tack vare filmer, djurparker, tv-dokumentärer och liknande - även om ett avslappnat tolererande av deras verksamhet är lättare i den bekväma västvärlden än för, säg, en sörjande indisk mamma som förlorat sitt barn på grund av ett ormbett. Ormar ligger bakom över 50 000 människors död varje år. Mest kontroversiellt av allt vore dock ett utrotande - eller en genetiskt driven beteendeterapi - av medlemmar i kattfamiljen. Vi ska här fokusera på kattdjur snarare än "lätta" fall som parasitiska bandmaskar eller kackerlackor, på grund av den unika ställning medlemmar i kattfamiljen har i vår tids mänskliga kultur, både som husdjur/sällskapsdjur och som vår romantiserade sinnebild för "vilda djur" . De flesta moderna människor har en stark estetisk preferens för kattdjurens fortsatta överlevnad. Deras existens i nuvarande skepnad är kanske den största etiska/ideologiska utmaningen för en radikal abolitionist. Ty vår kultur förhärligar lejonet med dess ikonstatus som rovdjurens kung; vi beundrar gepardens elegans och smidighet; tigern är en symbol för styrka, skönhet och kontrollerad aggression, pantern är mörk, snabb och graciös och så vidare. Otaliga företag och idrottslag har till sina logotyper värvat ett eller annat av de stora kattdjuren som symboler för manlighet och vigör. Dessutom är katter av den inhemska sorten arketypen för husdjur. Det globala antalet tamkatter har uppskattats till ca 400 miljoner. Vi romantiserar deras dygder och förlåter deras svagheter, särskilt deras lekfulla plågande av möss. Snarare än att framkalla förfäran – och medkänsla för musen - har plågandet av möss till och med förvandlats till stiliserad underhållning, som i tecknade filmer som Tom och Jerry. I kontrast till detta kan tal om att "eliminera" företeelsen predation låta olycksbådande. Vad skulle "utfasning" eller "omprogrammering" av rovdjur betyda i praktiken? Mest störande är att dessa termer leder tankarna till folkmord, inte till universell medkänsla.

Skenet bedrar. För att få grepp om vad som verkligen händer vid predation, låt oss jämföra vår inställning till ödet för en gris eller en zebra med ödet för en organism, med vilken dessa icke-mänskliga djur är funktionellt likvärdiga, både intellektuellt och i förmåga att lida, nämligen ett människobarn. Vid de sällsynta tillfällen då en familjehund dödar ett spädbarn eller ett barn är attacken förstasidesnyhet. Den skyldiga hunden avlivas. Lejon i Afrika som förvandlas till människoätare spåras likaså upp och dödas, oberoende av sin skyddsstatus. Detta innebär inte att lejon - eller för den delen vildsinta hundar - är moraliskt klanderbara. Men det råder enighet om att de måste hindras från att döda fler människor. Däremot kan man, som kvällsunderhållning på tv, till och med som uppbygglig undervisning för barn, visa hur ett lejon jagar en förskräckt zebra och sedan kväver sitt offer. Hur är denna parallell relevant? Jo, om vår värdeteori eftersträvar ett "Guds ögas perspektiv", befriat från omotiverade antropocentriska fördomar, såsom naturvetenskapen kräver, då är välbefinnandet hos en gris eller en zebra inte av mindre betydelse än ödet för ett mänskligt spädbarn - eller någon annan organism utrustad med en motsvarande förnimmelseförmåga. När vi skaffar oss gudalik makt över naturens varelser bör vi, om vi är moraliskt konsekventa, vidta liknande åtgärder för att säkerställa deras välbefinnande också. Med tanke på våra antropocentriska fördomar är det en nyttig övning att tänka på icke-mänskliga ryggradsdjur inte bara som likvärdiga med småbarn eller spädbarn i moralisk status, utan som om de vore småbarn eller spädbarn, eftersom det hjälper oss att korrigera vår brist på empati för levande varelser som till utseendet skiljer sig från "oss". Etiskt borde bruket av intelligent "antropomorfism" inte skys som ovetenskapligt, utan omfamnas i den mån det förstärker vår hämmade förmåga till empati. Sådan antropomorfism kan vara en värdefull motvikt till våra kognitiva och moraliska begränsningar. Detta är inte ett försvar för sentimentalitet, bara för opartisk välvilja. Det är inte heller ens ett försvar för att välja "sida" mellan mördare och offer. Mänskliga seriemördare som mördar människor måste låsas in. Men i slutändan är det hämndlysten moral att i någon ultimat mening beskylla dem för deras offers öden. Deras beteende följer av fysikens grundläggande lagar. Tout comprendre, c'est tout pardonner. Ändå sträcker sig denna skonsamhet inte till att låta dem kunna döda igen, och en abolitionist vidhåller att samma princip gäller för ickemänskliga seriemördare också.

Parasiter, rovdjur och seriemördare

Kvävning skapar en känsla av extrem panik. Det är en förhållandevis ovanlig upplevelse i mänskligt liv idag, även om panikångest, en ångestsjukdom som kännetecknas av återkommande svåra panikattacker, är extremt obehagligt och ganska vanligt. Oavsett dess orsak är upplevelsen av kvävning fasansfull. Ens lungor känns som om de kommer att spricka vilken sekund som helst. Man förlorar kontrollen över sina kroppsfunktioner. Det finns inget sätt att psykologiskt hantera det, bara en allt förtärande rädsla, vilket framgår av de traumatiska effekterna av den waterboarding-tortyr som utövas av CIA, de hoptrasslade högar av offer som i nazisternas gaskamrar frenetiskt klöser sig fram över varandra för att kippa i sig de sista nyporna av andningsbar luft, samt dödskvalen hos miljoner växtätare varje dag i det vilda.

Det vore en förskoning om upplevelsen av kvävning vore helt olika i mänskliga och icke-mänskliga djur. Denna djärva förhoppning hade kunnat infrias om den intuitivt tilltalande "dimmermodellen" av medvetandet vore hållbar - och en organisms grad av medvetande tillförlitligt korrelerade med dess grad av intelligens. Dimmermodellen leder till antagandet att det känns betydligt mindre hemskt för en zebra än för en människa att kvävas långsamt. Naivt föreställer vi oss att kvävning för våra kusiner bland ryggradsdjuren bara är ganska obehaglig snarare än outhärdlig bortom ord. Tyvärr är våra kärnkänslor också de mest intensiva formerna av medvetna upplevelser, och de neurala strukturer som förmedlar sådana primitiva medvetandetillstånd är evolutionärt bland de starkast konserverade. Intensiv rädsla, äckel, ilska, hunger, törst och smärta är bland de starkaste känslor man känner till. De är fylogenetiskt gamla. Intensiv njutning kan naturligtvis vara stark den också, men njutning är inte vårt fokus här. I motsats till våra kärnkänslors fenomenologi är fenomenologin för episoder av linjärt, "logiskt" tänkande i den typiskt mänskliga prefrontala cortex försvinnande svag, vilket beläggs av mikroelektrodstudier och introspektion av våra egna episoder av tänkande i ord. Dessutom är problemet värre än "bara" den akuta intensiteten i lidandet. Naturfilmer främjar tanken att döden i naturen normalt sker snabbt. Några dödsfall sker verkligen skonsamt snabbt. Många andra dödsfall är långsamma och plågsamma. Enbart för att överleva måste medlemmar av kattfamiljen i naturen tillfoga sina kolleger bland däggdjuren fruktansvärda lidanden. Än mer oroande är att tamkatter plågar miljontals skräckslagna små gnagare och fåglar varje dag - huvudsakligen i underhållningssyfte - innan de dödar dem. Katter har ingen adekvat medvetandeteori. De saknar förmåga att empatiskt förstå konsekvenserna av vad de gör. För en katt har den skräckslagna musen, med vilken den "leker", inte större etisk betydelse än en zombie-krigare som slaktas av en tonåring i ett "våldsamt" videospel. Men kattens avsaknad av illvilja är ingen tröst för den plågade musen.

De flesta moderna stadsbor ligger inte sömnlösa över naturens grymheter och ägnar dem knappt en förströdd tanke. Man förutsätter underförstått att sådant lidande inte spelar någon roll. Eller om det spelar någon roll, spelar det inte tillräckligt stor roll för att vara värt att mildras eller avskaffas. Varför? Nedanstående lista över anledningar är ofullständig men värd att notera.

Vår förmodade brist på delaktighet på grund av oförmåga.
Under större delen av historien kunde mänskligheten inte tänka sig att omorganisera näringskedjan mer än vad vår tids människa kan tänka sig att ändra, säg, Plancks konstant eller en elektrons vilomassa. Det som händer i naturen anses traditionellt vara "bara så det är" och alltså inte någons fel. Inom kort kommer dock ickemänskliga djurs fortgående lidande vara vårt direkta ansvar; huruvida vi kommer att ta detta ansvar eller abdikera från det återstår att se.
• En televisionsbaserad uppfattning om den levande världen.
  Vår syn på den levande världen är i betydande grad formad av dokumentärer om vilda djur - och av den berättelsestruktur som berättarrösten och den upplyftande stämningsmusiken i dessa ger. Naturfilmer är utformade för att vara underhållande såväl som utbildande. De erbjuder ett skådespel av död, våld och aggressivitet på ett sätt som inte längre anses acceptabelt när det praktiseras på människor. Det görs av samma anledning som romarna njöt av det blodiga våldet i amfiteatern i hundratals år, och av samma anledning som icke-mänskliga djur fortfarande är föremål för vissa människors jakt som "sport". Ett psykologiskt problem för många människor i vår tids vardag är inte smärta eller depression utan tristess, brist på stimulans. Åsynen av konflikter och dödande är spännande.

• Selektiv realism.
  Vi vill att våra krigsfilmer och skräckfilmer ska vara realistiska - men inte alltför realistiska. Likaså förväntas naturfilmer inte beskriva den fulla äckligheten i darwinskt liv, även om det utan tvekan skulle finnas en betydande publik om de gjorde det, något youtubes tittarsiffror kan intyga. Frågan om "smak" säkerställer att den blödigare känsligheten hos en bredare tv-publik slipper det mesta av skräcken samtidigt som dramat ger underhållning. Några minuter av förföljelse. Bakhållet. Spänningen i jakten. En fem sekunders scen med lejonet med käkarna runt zebrans strupe. I nästa kameraklipp äter en flock lejon på ett livlöst kadaver. Att fullständigt skildra det otäcka i predation är tabu. Som David Attenborough en gång kommenterade att vissa tittare klagade på att en scen som visades var för hemsk: "Ni borde se vad vi lämnar på golvet i klipprummet". Denna text ger en antydan om det ohyggliga, men ord kan inte riktigt beskriva det. Och inte ens den mest explicita video skulle kunna framkalla förstahandsupplevelsen av att lemlästas, strypas, spetsas, förgiftas, drunkna eller bli uppäten levande. Problemet med det lidande i naturen som beskrivs här är värre - och ett förebyggande av det mer moraliskt angeläget - än vi antar. Försök till exempel föreställa dig hur det känns att långsamt dö av törst under flera dagar i en tid av torka. Där finns kanske inget uppenbart drama. Det är bara subjektivt fruktansvärt. Därav den etiska skyldigheten för den dominerande arten att stoppa sådana fasor så snart vi förvärvat den tekniska kapaciteten att göra det.

• Adaptiva empatiunderskott.
  Människors empatiska reaktioner är formade av naturligt urval. Genetiskt är det fördelaktigt för föräldrar att reagera med empati på sina barns känslor, men ofördelaktigt att ha medkänsla för sina barns "mat". Selektionstrycket för empati visavi medlemmar av andra raser eller arter - eller genetiska konkurrenter - är svagt till obefintligt eftersom sådan empati inte skulle ha främjat vår reproduktiva framgång - utom i den mån det möjliggjorde för våra förfäder att jaga och döda mer framgångsrikt eller överlista sina fiender. Den mänskliga hjärnan är inte byggd för att ta hänsyn till välbefinnandet hos medlemmar av vår egen art bortom vår egen stam, än mindre välbefinnandet hos alla andra levande varelser. Sådan empati förekommer sporadiskt, men den har valts, inte uppstått genom naturligt urval; dess existens är bara en biprodukt av gynnsam anpassning. Diskussionen här fokuserar på empatiunderskott orsakat av antropocentrisk fördomsfullhet, men det grundläggande empatiunderskottet beror på egocentrisk fördomsfullhet. Koalitioner av själviska gener ger upphov till individer vars egocentriska virtuella världar inte behandlar andra varelsers välbefinnande opartiskt. Kanske skulle bara kloner (dvs identiska tvillingar, trillingar etc.) "naturligt" kunna göra detta på ett tillförlitligt sätt.

• Den levande världens grymheter är "naturliga" och därför värda att bevara: ett pris värt att betala för naturens prakt. Det är så det bör vara, eftersom det är så det alltid har varit. Den partiska viljan att bevara status quo är endemisk. Sålunda tycks det helt enkelt inte ha föresvävat annars kloka tänkare i slavägande samhällen att slaveri skulle kunna vara moraliskt fel. Om frågan om rätten till frihet för alla människor hade lagts fram för dem, skulle idén mycket väl ha kunnat verka lika dum som ifrågasättandet av näringskedjans okränkbarhet för närvarande verkar. Potentiellt kan den partiska viljan att bevara status quo även ta godartade uttryck. Om vi redan levde i en värld fri från grymhet, skulle tanken på att återinföra lidandet, utnyttjandet och varelsernas uppätande av varandra framstå som inte så mycket fruktansvärd som otänkbar - det skulle tyckas lika otänkbart som att återgå till att operera utan bedövning idag. Hur långt vår partiska vilja att bevara status quo går bör naturligtvis inte överdrivas. Det är något självklart fel med ens egen intensiva smärta så länge den varar, och i större eller mindre grad kan vi generalisera denna akuta känsla av att något är fel till andra lidande varelser som vi identifierar oss med. Men eftersom de flesta människor för det mesta inte är plågade, tenderar de generaliseringar vi gör vara svaga och begränsade i omfattning, på grund av vår evolutionära härkomst.

Utrotning kontra omprogrammering

1) Utrotning

En lösning på predationens barbari vore att använda urskillningslösa depåpreventivmedel på köttätare, låta rovdjuren snabbt dö ut och hantera de resulterande effekterna på populationerna av "bytesdjursarter" via mer selektiva former av depå-preventivmedel. Sådan avancerad datorstyrd preventivmedelsteknik skulle kunna användas selektivt på zebra, buffel, gnu, etc, så att våra viltreservat inte överbelades. Genomförbarheten av en sådan populationshantering framgår av användningen av fertilitetsreglerande depåpreventivmedel på elefanthanar i Kruger National Park i stället för den plågsamma metoden "gallring". De flesta mänskliga vilddjursentusiaster föredrar depåpreventivmedel framför dödande som metod för populationskontroll av elefantfamiljer, men de finner också tanken på att det inte skulle finnas lejon ens i våra viltreservat Det bör betonas, upprepade gånger eftersom beskyllningen framförs om och om igen, att denna anklagelse mot rovdjur inte går ut på att klandra ett lejon [eller en tamkatt] för dess beteende. För det första, frånsett genteknik eller naturens nycker, är lejon ofrånkomligen köttätare. För det andra förstår de inte konsekvenserna av vad de gör. Varje muterat lejon med medvetandeteori och medkänsla med sitt byte skulle snabbt bli utkonkurrerat av "sociopatiska" lejon och dö ut. Utan mänskligt ingripande skulle ett medkännande lejon som förkastade "djungelns lag" svälta ihjäl. Likaså skulle följaktligen dess ungar. Lejon är "sociopatiska" mot sina bytesdjur, precis som genom historien många människor har betett sig sociopatiskt mot individer av andra raser och stammar - även om, hos människor, slaveri varit vanligare än kannibalism. ["Ingenting framkallar starkare avsky i oss än kannibalism, men vi gör samma intryck på buddhister och vegetarianer, för vi äter barn, dock inte våra egna." Robert Louis Stevenson] Hursomhelst måste utrotningsscenariot för rovdjur tas på allvar - men inte utifrån naiv moralism. Den engagerade abolitionisten kan preliminärt förutspå att lejon om några århundraden inte kommer att finnas utanför de digitala arkiven - mer än vad smittkoppsvirus kommer att göra. För den delen kan man preliminärt förutsäga att samma öde kommer att drabba vilda Homo sapiens. Den villkorligt aktiverade förmågan att handla på blodtörstiga och sexuellt aggressiva sätt har varit genetiskt adaptiv tidigare. Vi är alla ättlingar till mördare och våldtäktsmän. Således hävdar genetiker att över sexton miljoner människor i dag kan härstamma från Djingis Khan. Men att förutsäga är inte att förespråka.

Dessutom: även om - i motsats till vad som anförs här - man anser att lejon och geparder är inherent värdefulla i exakt sina nuvarande skepnader, har deras fortsatta existens fortfarande ett pris; priset är värdet av den näst bästa alternativa varelse som uteblir som resultat av att man väljer en livsform över en annan. Är medlemmar i kattfamiljen verkligen idealiska livsformer? I en värld med begränsade resurser kan endast ett litet spektrum av fenotyper uttryckas utifrån hela det abstrakta potentiella sortimentet av möjliga genom. Antag, vilket verkar troligt, att (post)människor inom kort kommer att ha halvgudaliknande makt över vilka typer av livsformer och medvetandeformer den levande världen upprätthåller. Mängden ekologiska resurser - och faktiskt själva mass-energin - kommer fortfarande att vara ändlig. Om vi väljer att låta lejon existera, medför deras existens att andra arter inte får leva. Att bedöma att lejon bör finnas är alltså att hävda att det är bättre, i någon mening, att sociopatiska mördarmaskiner stryker omkring på jorden än att alternativa växtätare gör det. Bokstavligt uppfattat gäller detta argument i slutändan arkaiska Homo sapiens också. Är källkoden till den materia och energi vi består av optimalt organiserad? Eller vore det bättre att omstrukturera vårt DNA så att det utgjorde koden till en art av lyckligt superintelligenta "smarta änglar"? Skillnaden är att arkaiska människor sannolikt kommer att försvinna inte genom extern påverkan, utan genom att vi undan för undan skriver om vår egen källkod, programmerar om "människans natur" och gör oss postmänskliga.

2) Omprogrammering

Bör rovdjur istället genetiskt "omprogrammeras" eller på annat sätt få sitt beteende modifierat, snarare än att tillåtas drabbas av utrotning i "det vilda"? I förstone kan en sådan omprogrammering tyckas praktiskt taget omöjlig. I praktiken är det nödvändiga tekniska kunnandet troligen på sin höjd några decennier bort. Man kan se föraningar om post-darwinskt liv redan nu, om än på individnivå snarare än på artnivå.

a) Ett exempel på tillämpad teknik för beteendestyrning är skapandet av fjärrstyrda råttor ("ratbots" eller "råttbotar"). Elektroder implanterade i välbehagscentra i en råttas hjärna kan få råttan att följa instruktioner på eget initiativ, så att säga, åtminstone ur råttans perspektiv. Utredarna räknar för närvarande med att sådana förbättrade gnagare kan användas för att söka efter landminor eller begravda (mänskliga) offer för jordbävningar. I framtiden finns det ingenting som hindrar att sådan teknik införs i stor omfattning - tillsammans med mini-kameror och GPS-utrustning - i rovdjur för att avskräcka från sociopatiskt våld mot andra kännande livsformer. Faktum är att med rätt förstärkningsprogram skulle de mest vildsinta rovdjuren bli mönstermedborgare i våra viltreservat. Med lämplig övervakning och datorstyrning kan hela samhällen av före detta rovdjur diskret handledas i icke-våldsamma beteendenormer. Inget i omformandet av deras beteende vore "inhumant", eftersom hjärnans smärtcentra inte vid något tillfälle skulle stimuleras. Inte heller upplever det augmenterade djuret någonsin en känsla av att fås att agera mot sin vilja. Visst är det före detta rovdjuret "slav" under sina belöningskretsar, men det är människor också. ["Alla människor söker lyckan. Detta gäller utan undantag. Oberoende av vilka olika medel de använder, har de alla denna strävan. Orsaken till att vissa går i krig, och att andra undviker det, är samma önskan i båda fallen, ledsagade av olika ståndpunkter. Detta är motivet för varje handling av varje människa, även av dem som hänger sig." Blaise Pascal.] I själva verket kan obegränsat generösa doser av ren glädje ges till medlemmar av de styrda arterna som belöning för "dygdigt" beteende.

Omvänt kan "bytesdjur" biologiskt omkonstrueras så att de tappar sin för närvarande välmotiverade skräck för rovdjur. Återigen låter denna omkonstruktion tekniskt skrämmande. Betänk emellertid att gnagare smittade med den parasitära protozoen Toxoplasma gondii förlorar sina normala rädslor och faktiskt söker upp områden markerade med katturin. Farmakologi, neuroelektroder och genteknik erbjuder allihop möjliga lösningar på rädslans molekylära patologi när dess fortsatta existens blir funktionellt överflödig. På lång sikt kan samma typer av hedoniskt berikande, intelligenshöjande och livsförlängande tekniker tillgängliga för människor senare under detta århundrade utvidgas till hela det fylogenetiska trädet. "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte enbart avsaknad av sjukdom eller funktionshinder", bekräftar Världshälsoorganisationen konstitution. Det abolitionistiska projektet utvidgar detta löfte om fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande bortom vår egen art till (i slutändan) alla levande varelser. Varje sådan utvidgning låter fantasifull nu. Det skulle också en beskrivning av vår tids människohälsovård ha gjort för 200 år sedan. Samma etiska princip står på spel. Kontraintuitivt innebär "lagen om accelererande avkastning" när det gäller datorers processorkraft att övergången till allmän välfärd skulle kunna åstadkommas på decennier snarare än årtusenden om det fanns ett samförstånd mellan mänsklighetens regeringar - även om århundraden kanske är en försiktigare tidsram för marina ekosystem.

b) En annan förutsägelse om hur omprogrammering kan fungera finns "naturligt" i det vilda. Mellan 2002 och 2004 adopterade en lejoninna döpt till Kamunyak ["den välsignade" på samburu] i centrala Kenya vid upprepade tillfällen en liten oryxunge, minst sex gånger allt som allt, och skyddade varje oryxunge från andra rovdjur, inklusive leoparder och hungriga lejonsläktingar. Kamunyak tillät ibland även en oryzmor komma och mata sin kalv innan hon jagade bort henne. "Lejoninnan måste ha en psykisk avvikelse", förklarade en UNESCO-tjänsteman i Nairobi. I princip skulle det hyperuppfostrande beteendet hos eusociala däggdjur som lejon kunna utnyttjas i genetiskt modifierade rovdjur till att skydda medlemmar av arter som de för närvarande jagar. I detta scenario skulle det även behövas ett färdigt utbud av odlat kött om inte mer radikala genetiska ingrepp gjordes för att ändra lejons befintliga fysiologi. Idag existerar in vitro-kött endast som laboratoriekuriositet. Kommersiella produkter ligger minst ett decennium bort. Men att massproducera odlat kött för "vilda" eller tama karnivorer borde visa sig lättare än att skapa de texturer av genmanipulerat kött som behövs för att tillfredsställa mänskliga gastronomers mer krävande smak.

Ett sådant programs tekniska detaljer är naturligtvis utmanande, minst sagt. Naturen har få näringskedjor i strikt mening; komplexa näringsnätverk finns i överflöd. Men ett ekosystem kan stödja endast omkring fem eller sex trofinivåer mellan sina effektivt icke-sentienta primära producenter och de stora rovdjuren i toppen av den trofiska pyramiden. Det är nämligen endast cirka 10% av en organisms energi som förs vidare till dess rovdjur, resten förloras som värme till omgivningen. Problemen med en human förvaltning av ekosystemen borde alltså vara beräkningsmässigt lätthanterliga i en välskött djurpark. Den totala lejonpopulationen i Afrika tros i dagsläget uppgå till omkring 30 000 individer, en minskning från cirka 400 000 individer år 1950. Antalet lejon krymper snabbt på grund av revirförluster och konflikter med människor. De återstående lejonbestånden är ofta geografiskt isolerade från varandra, vilket ökar inaveln och minskar den genetiska mångfalden. Utanför djurparker och naturreservat kommer lejonen snart att dö ut i avsaknad av mänsklig inblandning, liksom de flesta stora landlevande däggdjur kommer att göra under detta århundrade i kölvattnet av nedbrytningen av livsmiljöer. Till exempel går jordens mest artrika biom, tropisk vintergrön regnskog, förlorad med cirka två procent varje år. Omprogrammering och teknologi för beteendehantering kan garantera reformerade lejon med släktingar en civiliserad överlevnad, till glädje för mänskliga ekoturister, om vi så önskar.

En kritisk reaktion på utsikterna till omprogrammering av köttätande rovdjur lyder som följer. En kvasi-tamt lejon som inte lever på medlemmar av andra arter har upphört att vara ett sant lejon. Lejon, till själva sin natur, dödar andra djur (ibland även hyenor, geparder och varandra). Visst dödar lejon sina offer på förskräckliga sätt som beskrivs som "bestialiska" om de utförs av människor, men sådant beteende är helt naturligt hos lejon: det är en aspekt av deras "beteendemässiga fenotyp". Jaktbeteendet är en naturlig del av deras arts väsen.

Men här kommer vi till kärnan av problemet: den föregivna moraliska kraften i ordet "naturlig". Om någon varelse på grund av själva sin natur orsakar fruktansvärt lidande, om än omedvetet, är det moraliskt fel att ändra på den naturen? Om en civiliserad människa skulle få reda på att han eller hon utan goda skäl begår handlingar som orsakar svår smärta, då skulle han eller hon sluta - och vilja att andra moraliska agenter förhindrar en upprepning av sådant beteende. Får vi anta att detsamma skulle gälla för ett lejon, om lejonet vore moraliskt och kognitivt "upphöjt" nog för att förstå konsekvenserna av vad det gjorde? Eller en huskatt som plågar en mus? Eller för den delen en mänsklig sociopat? För närvarande kan sociopati hos människa inte botas, men olika insatser, både genetiska och farmakologiska, har diskuterats. När ett terapeutiskt alternativ existerar, ska behandlingen då erbjudas? För närvarande måste mänskliga seriemördare låsas in på livstid. Ett "botemedel" som möjliggjorde för mänskliga seriemördare att bli verkligt pro-sociala, empatiska varelser skulle verkligen "beröva" dem deras tidigare identitet. En sådan intervention skulle vara "tvingande", kanske inte i strikt mening, men till sin verkan, om alternativet vore att vara inlåst på obestämd tid. Detsamma gäller för återfallande våldsamma sexualbrottslingar. Betänk nu en annan sorts beteende hos lejon som, om det praktiserades av människor, skulle ge livstids fängelse. En mogen lejonhane är genetiskt programmerad att gå in i en flock, utmana den regerande hanen och, vid seger, metodiskt ta död på dennes ungar. Att angriparen dödar den besegrade hanens ungar bidrar till att maximera angriparens DNA:s konkurrenskraft. Ungarnas mor kommer då att bli dräktig igen, så att det invaderande lejonet kan para sig med henne och få egna ungar. Omkring en tredjedel av alla lejonungar som föds dödas på detta sätt. Tack och lov utspelas ingenting så mekanistiskt med mänskliga styvfäder och unga styvbarn. Men statistiskt sett är det ofantligt mycket mer riskabelt att växa upp som styvbarn än med båda sina biologiska föräldrar. Om det fanns terapeutiska ingrepp som kunde bidra till att undertrycka styvfäders fientliga känslor gentemot sina unga styvbarn, vore då sådana ingrepp önskvärda? Många styvfäder skulle kanske välkomna dem. I övrigt hyggliga föräldrar kan störas av de fientliga känslor de hyser gentemot sina styvbarn - trots att de allra flesta styvföräldrar inte låter dessa känslor övergå i handling i samma extrema form som hos lejonhanar. Barnamord är grymt oavsett vilken art förövaren tillhör. I framtiden kan man förhindra förekomsten av sådant i viltreservaten, till och med till priset av justering av invånarnas "naturliga" genom.

En artgränsöverskridande välfärdsstat?

"Den som dräper en oxe är som den som dräper en man"
(Jesaja 66:3)

Under det senaste århundradet infördes i västeuropeiska samhällen en välfärdsstat för människor för att de mest utsatta medlemmarna av vår egen art inte skulle behöva utstå onödigt lidande. Också i den rika västvärlden kan omfattningen av detta vara bedrövligt inadekvat, särskilt i USA. Tillhandahållandet av förnödenheter i länder i tredje världen varierar från utmärkt till varierande till nästan obefintlig. Och enligt framtida normer kommer all nuvarande modern sjukvård förmodligen att framstå som rudimentär. Men ett engagemang för åtminstone den underliggande principen är väletablerat: ingen ska bokstavligen behöva svälta eller dö eller försvagas av sjukdom som går att förebygga. Likaså är allmän utbildning utformad för att maximera möjligheterna i allas liv. Allmän sjukvård syftar till att säkerställa att alla får medicinsk behandling. Stödorganisationer för barn ingriper när utsatta barn är i riskzonen för misshandel eller vanvård. Inledningsvis fördömde socialdarwinister införandet av sådana skyddsåtgärder, rashygieniker oroade sig över att en välfärdsstat skulle låta de "olämpliga" föröka sig och sprida "dåliga" gener, frimarknadsfundamentalister befarade att ett skyddsnät skulle underminera vanan att vara manligt självförsörjande, och så vidare. Ändå verkar behovet av garantier för åtminstone grundläggande välfärd nu självklart, även om det fortfarande råder oenighet i fråga om sådana garantiers natur och optimala utsträckning - och finansiering. Socialdarwinism i sin råaste form har nu få förespråkare utöver anhängare av Ayn Rand. Problemet är inte bara att tillhandahållandet av välfärd är otillräckligt: det är också godtyckligt artspecifikt. I likhet med den svåra situationen för utsatta människor innan välfärdssamhället infördes beror välfärden för utsatta icke-mänskliga djur mestadels på privat välgörenhet. Några universella garantier för icke-mänskligt välbefinnande existerar inte. Djurförsök, djurfabrikers styggelser och det industrialiserade massdödandet av icke-mänskliga djur fortgår ohämmat. Ett systematiskt utvidgande av statligt påtvingade välbefinnandegarantier till andra arter "i naturen" bortom våra närmaste kusiner de stora aporna låter som en alltför långsökt möjlighet för att ge upphov till uthållig kritisk analys. Det är allmänt känt att välgörenhet börjar ”på hemmaplan”; låt oss bekymra oss för "vår" art först. Ingen stor ideologisk debatt har brutit ut i frågan om barmhärtighetsdriven omkonstruktion av ekosystem eftersom tanken att man bör bevara status quo i ekologin upplevs som alltför uppenbart riktig för att behöva försvaras, och den transformativa potentialen i bioteknik, informationsteknik och nanoteknik är fortfarande knappt skönjbar. Traditionellt har naturligtvis Naturen verkat alldeles för Stor. I den mån någon motivering alls har upplevts som nödvändig för att låta vilda djur lida, har berättelsen med syftet att rationalisera Naturens grymheter gått ut på att predation på sjuka och svaga sker för "artens bästa". Denna fabel är inte längre vetenskapligt hållbar. Naturligt urval verkar inte på den nivån. Vidare är det lika odarwinskt att tro det finns någon grundläggande ontologisk och etisk klyfta mellan "oss" och "dem", mellan primater av släktet Homo och icke-mänskliga djur. I all universell etik måste den inkluderande snarare än den kontrastiva användningen av "vi" omfatta alla kännande varelser.

Men det mest formidabla hindret för omprogrammering av rovdjur och utformande av barmhärtiga ekosystem är inte ideologi utan en simpel fördom till förmån för status quo. De flesta av de argument som utarbetats emot ett avskaffande av lidande hos människor reses inte ens när det gäller icke-människor. Ångesten hos medlemmar av andra arter kommer inte att inspirera sina offer till att skapa stora konstnärliga eller litterära verk, bygga upp sin karaktär, ge utrymme för intressanta kontraster, medge möjligheter till personlig utveckling, och så vidare. Den är bara otrevlig och inherent meningslös. Vid första anblicken är omprogrammering av källkoden för resten av den levande världen flera storleksordningar svårare, beräkningsmässigt, än att omkonstruera människor. Men uppgiftens väldighet ska inte överskattas. Ty de tekniska utmaningarna med att omprogrammera icke-mänskliga djur är i vissa avseenden lättare att övervinna än när det gäller människor. Således är en av de mest formidabla stötestenarna för en hållbar humörförbättring hos människa inte att skapa rå njutning - wireheading eller speedballing skulle kunna göra det nu. Vad som är svårt är att omprogrammera våra belöningskretsar på sätt som inte äventyrar vårt sociala ansvarstagande och vår kognitiva förmåga - inte bara i grova mått av den typ av skicklighet som mäts i IQ-tester, utan subtila förmågor som innefattar kreativitet, empatisk förståelse, introspektiv självinsikt - och kanske också den förmåga till grundläggande tvivel på sig själv som kan ge upphov till framtida intellektuella revolutioner. Kort sagt ligger utmaningen i att förhindra de överlyckliga från att bli antingen "opiatade" eller maniska. Några liknande begränsningar av framtida lycka hos ickemänskliga djur gäller antingen inte i samma grad eller inte alls. Tanken på "lejon på Soma" må vara surrealistisk, men det är svårt att se hur förverkligandet av den skulle kunna bedömas som vårdslöst eller omoraliskt.

I sin nuvarande form är det abolitionistiska projektet helt klart mer en skiss än en plan. Det är alltså av brådskande prioritet att skapa akademiska forskningsprogram så att abolitionism kan bli en rigorös vetenskaplig disciplin. En sådan disciplin kommer inte att vara fri från värderingar, men inte heller kommer den att vara mer normativ än naturvård - eller vetenskaplig medicin. En kritisk aspekt av avancerad omkonstruktion av ekosystem kommer att vara förberedande datormodellering - en uttömmande jakt på tidigare oförutsedda biverkningar av insatser på olika trofiska nivåer i "näringskedjan". Filosofiska manifest kan släta över tekniska svårigheter; naturskyddsområdenas ledningsgrupper kommer att behöva konfrontera dem. Hursomhelst behöver abolitionism komma in i den akademiska och politiska huvudfåran, med matchande organisationsstrukturer och intresseorganisationer. En värld utan grymhet kommer att medföra samordnade nationella, mellanstatliga och FN-ledda insatser i en omfattning utan tidigare motstycke.

I sin nuvarande form är det abolitionistiska projektet helt klart mer en skiss än en plan. Det är alltså av brådskande prioritet att skapa akademiska forskningsprogram så att abolitionism kan bli en rigorös vetenskaplig disciplin. En sådan disciplin kommer inte att vara fri från värderingar, men inte heller kommer den att vara mer normativ än naturvård - eller vetenskaplig medicin. En kritisk aspekt av avancerad omkonstruktion av ekosystem kommer att vara förberedande datormodellering - en uttömmande jakt på tidigare oförutsedda biverkningar av insatser på olika trofiska nivåer i "näringskedjan". Filosofiska manifest kan släta över tekniska svårigheter; naturskyddsområdenas ledningsgrupper kommer att behöva konfrontera dem. Hursomhelst behöver abolitionism komma in i den akademiska och politiska huvudfåran, med matchande organisationsstrukturer och intresseorganisationer. En värld utan grymhet kommer att medföra samordnade nationella, mellanstatliga och FN-ledda insatser i en omfattning utan tidigare motstycke.

Det är förståeligt om skeptiker avfärdar sådana scenarier som ren science fiction. De logiska, etisk-religiösa och ideologiska hindren för utformandet av ett planetärt ekosystem utan grymhet kan tyckas oöverstigliga även om dess definitiva tekniska genomförbarhet erkänns. Men att förutsäga framväxten av en global anti-speciesistisk etik som komplement till antirasistisk etik är inte så orimligt som det först låter. Tänk på de centrala dogmerna i världens stora religioner. I vilken utsträckning är det abolitionistiska projektet en förtäckt tillämpning av några av våra grundläggande principer? Ahimsa, sanskrit för att inte skada (bokstavligen: undvikande av våld – himsa), är centralt i familjen av religioner med ursprung i det antika Indien: hinduism, buddhism och speciellt jainism. Ahimsa är en handlingsregel som förbjuder dödande och skadande av levande varelser. Den omdaning av ekosystemet som förespråkas här är i huvudsak ett vetenskapligt uttryck för ahimsa på global nivå, berövad sin karmiska metafysik. Det är sant att judisk-kristen och islamisk religion historiskt varit mindre positivt inställd till ickemänskliga djurs intressen än de icke-abrahamitiska traditionerna på den indiska subkontinenten. Under stora delar av den kristna eran betraktades vegetarianism i Västeuropa som kätteri. Guds bibliska löfte om "herravälde" över resten av djurriket har standardmässigt tolkats som gudomlig licens för dominans och exploatering. Samtidigt kan "herravälde" alternativt (om)tolkas som ansvar att förvalta. Vad händer om Jesaja 66:3 - "Den som dödar en oxe är som den som dräper en man" - är korrekt och lejonet verkligen kan ligga tillsammans med lammet? Skulle en medkännande Gud vilja att vi bevarar lidandets biologi när denna blir frivillig? Minns också att (med ett undantag) var och en av 114 suror i den islamiska Koranen börjar: "Allah är nådig och barmhärtig." Det namn på Gud som oftast används i Koranen är "al-Rahim", som ordagrant betyder "all-medkännande". Varje insinuation att Guds barmhärtighet är hämmad i jämförelse med den moraliska fantasin hos vanliga dödliga kan tyckas hädisk. Profeten Muhammed talar om behovet av "universell nåd". Enligt en tradition (Hadith Mishkat 3:1392) lärde Muhammed att "alla varelser är som en Guds familj; Han älskar dem mest, som är mest välgörande för sin familj". I takt med att informationsteknologi, nanorobotik och bioteknik mognar - eller accelererar - kanske religiösa liksom sekulära etiker kommer att behandla maximal lidandeminskning som ett standardantagande från vilket avsteg måste motiveras, inte som en radikal ny etik som själv kräver motivering. I nästan varje framtidsscenario är det vårt öde att "leka Gud". Så låt oss sträva efter att vara medkännande gudar och ersätta det darwinska livets grymhet med något bättre.

David Pearce (2009)
Englisch & Spanisch & Portugiesisch & Deutsch
with many thanks to translator Pär Lund

HOME
Utilitarianism
BLTC Research
Life without Pain
Superhappiness?
Utopian Surgery?
The End of Suffering
Riley Day Syndrome
Wirehead Hedonism
The Good Drug Guide
Paradise Engineering
A World Without Carnivores?
MDMA: Utopian Pharmacology
Conservation Biology: resources
The Antispeciesist Revolution (2012)
Critique of Huxley's Brave New World
New Harvest: Advancing Meat Substitutes
La reprogramación de los animales predadores
Kamunyak, the lioness who adopted baby antelopes
The Importance of Wild-Animal Suffering (Alan Dawrst)
A Welfare State For Elephants? A Case Study of Compassionate Stewardship (2012)
Conservation Biology versus Compassionate Biology" (Santa Maria, 2012) (PDF) & (PPT)

e-mail
dave@bltc.com